Because I have to

Uncategorized | 6 Apr 2012

Vad är det som gör det så mysigt med favvohak?
Mellqvist på Rörstrandsgatan är mitt absoluta place med den bästa latten, underbaraste personalen, vansinnigt trivsamma stämningen och de trevligaste gästerna. För att inte tala om äggmackorna och musiken… Pure love!
När det är för mycket brus på kontoret och viktiga viktigheter måste avhandlas så åker jag dit och njuter för en stund.
Oftast själv. Ibland med sällskap. Alltid med minnen.
Jag är där typ varje dag och jag har hängt där i åratal. Med ett upphåll. Under en tid i höstas.
För att jag måste. För att jag ville men inte vågade…
Absolut inte pga kaffet, personalen eller mackorna.

Mitt andra favvocafé är Mezzo i Råsunda, där jag bodde för en tid…
Och dit gick vi, min finaste Marie och jag.
Vi var alltid där. Latte och avocadomacka. Stora frågor eller tapetval.
Ute i solen om det var vackert och inomhus när regnet stod som spön och lekparken inte lockade.
Då var vi alltid där. Nu är vi där för sällan.
Och Mezzo är sig likt.
Men Marie och jag har vuxit. På olika sätt av olika skäl och vi bär våra minnen.
Marie är den kloka. Den som verkar bära tusen år i sitt sinne.
Den som drabbats kanske för att hon är den enda med rimlig chans att klara det.
Marie är min hjältinna, min stora förebild och min närmaste väninna. Hon är en urkraft. En aldrig sinande källa av liv. Hon har gått igenom bland det svåraste men aldrig tvekat. Hon har stått rakt och svajat ibland, till och med skakat som ett asplöv av sorg och rädsla. Mot alla odds och mot alla tvivel. Och hon har klarat det. För att hon måste.
Och Oscar, hennes lille krigare, han som nästan slets bort, han som överbevisade oss alla, han som kommer fortsätta få oss att häpna och le, han som berör oss så djupt med sitt leende. Han har ärvt sin mammas styrka och kraft. Och han kommer klara sig. För alltid. För att han måste.

Idag var jag ute och prommenixade i krokarna där vi bodde från början. I Umeå. Där Marie, Terese, Sara, Frida och jag en gång fann och fäste oss vid varann. 
Precis som en bro och ett brofäste. Olika delar som kompletterar och bär upp.
Och vi håller ihop i ur och skur, i med och motvind. Friends forever. Fabulous five. 

Så plötsligt under en bro, nära Berghem, på ett fäste fann jag det skrivet…
Because I have to.
Och så är det.

Till Anna, Terese och Annika…

Uncategorized | 16 Mar 2012

Toka by anna - Anna Bertilson, Anna Cassel, Terese Loon, Annika RinghVi har skrattat. Femton år. Sjukt mkt att ta igen. Vansinnigt mkt att avhandla på en helg.
Fyra vänner. Fyra liv som har fortsatt sin gilla gång. Fyra liv som på olika sätt vävts samman i konstellationer under åren som gått och parallellt vuxit sig starka och flätats ur och satts ihop…
En klok och tre galna. En rationell i förstånd, två helt utan ibland. Men alltigenom samförstånd.
Oavbrutet prat om stora frågor och små. Och livet.
Vi är så mycket mer och vi ler… Vi ler åt våra öden och våra val. Våra aktiva val. Våra vägskäl.
Vår rädsla och vårt mod.
Våra självgoda brister och allt det andra, resten, den totala samlingen av våra ödmjuka styrkor. Och vi tycker olika ibland, såklart, men vi har förmånen att kunna ventilera våra frågor och val och få en spridd flora av råd och förståelse just därför… och det är ju det som är det fina med att komplettera varann. Att fylla i och fylla ut.
Och jag upphör aldrig förvånas och glädjas över ynnesten och galenskapen i det som är mitt liv.
Allt det som får mig att le och våga. Och damn vad jag vågar! 
Annika, Terese och Anna -Tack för alla år, för helgen som var vår och för allt underbart som återstår!

Ni inspirerar mig!
Love you girls!

Jag tänker på Gerd…

Uncategorized | 5 Mar 2012
Min mormor. Min vackra mormor. Gerd.
Silvervitt hår och gnistrande ögon. Tre äpplen hög. 
94 år. Rent biologiskt skall tilläggas. För mentalt och fysiskt är hon inte i närheten. Barnens gammelmormor var hon kallad, för ett litet tag i alla fall, tills hon en dag sa ”Anna mitt hjärta, jag tycker vi skall sluta nia varandra nu, vi kallar mig Gerd i fortsättningen… Inte gammelmormor, för du ser gammelmormor får mig att verka så gammal…
Och så fick det bli. Nu är hon Gerd och vi niar inte längre.
Vackra smycken bär hon, om inte på sig så i handväskan eftersom bankfack inte är tillräckligt säkert.
Och jag vet hur jag och min syster trätt på oss ringar proppfulla av gnistrande stenar och ädla metaller och armband ståtliga som tiaror och med beundran i blicken beskådat oss själva i spegeln.
Detta lilla späda kraftpaket har energi som ett helt vindkraftverk och så länge jag kan minnas har hon trollbundit oss med dikter, sånger och berättelser.
Det sistnämnda kryddas och peppras.
Det första blir till ren magi.
Den finaste av Hjalmar Gullberg.  Kyssande Vind. Jag kan den utan och innan.
Och aldrig någonsin så fullständigt galet sanslöst sann.
Och sann är hon min Gerd när hon med hela sitt väsen ger orden liv och vacker mening…
 
 

Damn I’m brilliant!

Uncategorized | 24 Feb 2012

typ så… eller fullständigt självklart så!

Jag tänker rätt ofta på alla glimrande, asbrutala och underbara människor jag har i min omgivning, totalt breathtaking i hela sina väsen.
Och jag tänker att jag är så sjukt lyckligt lottad som omges och inspireras av dessa. Och jag hoppas att de känner sig så. Brillianta. 
För så är det. De är brillianta.

Några är galna, helt fullständigt utan vett och sans men så vansinnigt genomäkta och kravlöst osminkade. Som råa och vackra oslipade diamanter med en udda touch och operfekt skönhet. Beautiful disasters…
Andra är oklanderligt slipade och med en glasklar renhet och med helt utsökt infattning. Paketering. Total perfektion. Just the way they are…

Och jag tänker att det som är äkta är. For real. Forever. Oavsett form och fattning.
Så varför inte unna sig själv ett bevis på sin skärpa och glans.
Jag har gjort ett bh-smycke med en infattad brilliant i stället för ordet.
Så man läser det… Damn I’m brilliant!

På mig idag. Infattad slipad oregerlig briljans!

Toka by anna - Damn I'm brilliant -fancy - bh-smycke

Oj då…

Plötsligt gick det en månad, eller två, och bloggen ekar ödsligt tom.
Attans svårt att få rutin i det här.
Det har iofs varit rysligt lugnt på smidesfronten på sistone, så kanske rätt naturligt med uteblivet bloggande.
Jag tänker det har ju trots allt inte funnits så mycket att skriva om på ett tag…
Fast om jag rannsakar mig själv så har jag ju egentligen mest skrivit om allt annat än silversmidandet tidigare och därmed blev min ursäkt en ganska risig efterkonstruktion som landade med magplask. Varsågoda! Bjuder på det och bättring utlovas. Eller försök till bättring åtminstone.

Nu har jag i alla fall någonting att skriva om, någonting som jag dessutom är vansinnigt stolt över och någonting som gör det lättare att komma över den där initala ”kom-igång-och-skriv-spärren” som tornar upp sig likt en mur och verkar smått oöverstiglig. 
Jag har blivit kontaktad av en välgörenhetsorganisation som heter One More Smile och kommer i dagarna att lansera ett par av mina smycken till försäljning på deras webbplats!
One More Smile är en insamlingsstiftelse som syftar till att hjälpa utsatta barn på barnhem runt om i världen till en bra start i livet. Stiftelsen har samlat ihop ett gäng starka varumärken (typ Frank Dandy, Urban Ears etc) som säljer utvalda produkter i en gemensam satsning där 20-50% priset på produkterna som säljs går till att skaffa kläder och andra nödvändigheter till utsatta barn. Det som attraherar mig sjukt mycket är att artiklarna som skänks till barnen produceras lokalt och gynnar den lokala arbetsmarknaden istället för att skeppas över halva jordklotet, så jag bidrar, av hela mitt hjärta lagom till alla hjärtans dag…

Håll koll. Två silverhjärtan av ren och solid kärlek kommer att finnas till försäljning på sajten.

 

 

Ett naturligt skär…

Uncategorized | 3 Dec 2011
”Du har ett naturligt skär…”
…prick så sa han min chef, när vi snackades vid häromdagen. Ett naturligt skär, en på hundra…
Vi hade ett one-2-one-möte i veckan, jag och VD’n för det konsultbolag jag jobbar på och vi diskuterade en hel massa väsentligheter och viktigheter relaterade till vårt arbete och någonstans, mitt i så kom vi in på skidåkning.
Min chef är en fenomenal skidåkare och en briljant analytiker och att få ett utlåtande med dessa ordalag från honom är stort. På riktigt. Rätt stort faktiskt. Så nu ler jag med hela ansiktet, och tänker, kan man skära naturligt i snö så borde det funka på det mesta… Så idag har jag skurit ut ett pepparkakshus och klistrat ihop med socker. Det funkade. En vägg brast (läs trillade ner i sockerklegget och stendog) men eftersom husets utformning var mer av karaktären Muminhus än traditionellt ”En och en halvplanskåk med snickarglädje” så gjorde det ingenting. Från hexagon till pentagon på ett litet kick. Ett högkvarter för skumma tomtar att husera i runt jul. En borg. En fästning… Jag skar ut fönster också och dörrar och imorgon skall skapelsen smyckas ut, med godis och kristyr. Barnen tror att det är deras uppgift att pynta men jag överväger starkt att finta dem. För dekorationen är det roligaste så det kommer att bli strid på kniven om vem som får pynta vad och var. Fem sidor, två barn och en mamma… Må bäste dekoratör vinna.
Sov gott!

All tid. Alltid.

Uncategorized | 20 Nov 2011

Jag visste inte att tiden kunde skena, men nu vet jag.
Veckor som rusar fortare än Bolt och tiden som inte stannar.
Sån’t som skulle hinnas men inte hunnits och tiden som inte tagits till vara utan snarare tagits för given.
Imorgon är det måndag.
Udda måndag. Udda. Odd. Konstig nu och för alltid. All tid som bara går. Och sen en vecka till jämn.
Vissa saker går aldrig att vänja sig vid tror jag. De går liksom inte att springa ifrån. De hänger med. Vad märkligt det är.
För jag är en sån som springer. Fort.
Ibland för att det är lättast. Oftast för att det är kul. För att få plats med så mycket som möjligt. För att det är jag…
I alla fall så springer jag. Och ibland missar jag målet. Lite så.
Det kan liksom stå där utan att göra sig påmint och då är det lätt att passera. Förbi. För fort.
Och ändå är jag inte Bolt, så tiden ligger steget före. Även om jag springer och kanske missar något på vägen.
Så jag tänker så här… det är lika bra att njuta av de missade målen och trålen som inte fångar tid men istället fångar tillfällen i sitt finmaskiga nät.
Och idag var en sån dag. Idag njöt jag av en sällsamt intensiv och mysig stund med min vackra äldsta dotter på café. Vårt favvohak. Mellqvist. Bara hon och jag. En latte och en kopp choklad. Och tiden stod nästan stilla för en stund…

Illusion av en illustration…

I dag hade vi ledningsgruppsmöte på jobbet. På mitt vanliga jobb, det eminenta konsultbolag där jag tillbringar merparten av min vakna tid. Där jag jobbar med människor. Galet duktiga människor. Som gör. Som ger. Som är.
En plats där jag inspireras, influeras, utvecklas och utmanas.
Det som är en kreativ tankesmedja av helt annan karaktär än den brutalt häftiga illusion med rosa skimmer, lite smuts i kanterna och klingande hammarslag som utgör min borg under ett par nattpass varannan vecka för kontemplation och kreering och som går under benämningen silversmedjan. Där trivs jag också, men på ett annat sätt… där njuter jag av ensamheten och hammarslagen.

På mötet i tankesmedjan ( aka jobbet) jag refererar till ovan fick vi idag ett nytt marknadsföringsmaterial tillhanda. Ett helt fantastiskt sådant. Illustrationer. Små sirliga skapelser som vittnar om förflyttning, som skapar utrymme för fantasi och för egna tolkningar. Som tar oss med på en resa. Jag älskar illustrationer. Min underbara syster har gjort flera, den finaste på mina barn med ett magiskt uttryck…
Så tänker jag om mina smycken. Att de ska vara just det. Små skapelser med budskap att bära som kan ta oss långt. Prick dit vi vill. Till månen och tillbaka eller bara ett steg fram på en scen om det var målet, men där förflyttningen är det viktiga. Resan. Och uttrycket. Attityden och inställningen. Inställningen att allt är möjligt, och att bäraren är möjliggöraren. Så det är orden och meningen som gör det. Även om det inte är så mycket. Kanske bara en spegling av en själ.
I fredags var det sex bärare som alla bar Toka. Sex vackra själar. Fem underbara vänner.
Sov gott!
toka by anna emma och erika

Erika och Emma - "hardcore" & "fancy my bra"

toka by anna frida

Frida - "stay with me" & "hardcore"

toka by anna gia

Gia - "my precious"

toka by anna anna bertilson

Frida, Erika, Em, Jag, Linda

En snäcka till en Snäcka…

toka by anna jenny lindhMin underbara Jenny Lindh ska gifta sig!
Äntligen!
Efter 20 år.
Efter 2 barn.
Efter 3 förlovningar (med samma krille)
Efter galet många om, och men och kanske… och ”har det inte skett tidigare så kanske det inte blir av…”
Men nu. Nu blir det av. På rikt. Bara sådär.
I förra veckan i Thailand, på en strand friades det. Blommor var där visst och avskilt har jag hört, sagolikt vackert och bara de lyckliga tu, kidsen förstås och en snäcka som ring.
En snäcka till en snäcka. Såklart!
Tänk så fint och så fullständigt självklart…
Självklart för oss runtomkring, vi som har väntat (och längtat lite ska jag ärligt erkänna…),  för vi har ju fattat att det skulle ske så småningom även om du har tvekat min vän.

Och jag … Jag är stolt, hedrad och så sjukt lycklig. För jag har fått den finaste, mest ärofyllda och (inte alls prestationskrävande) uppgiften att designa och tillverka ringen. The ring! Och vilken jäkla ring sen. Du rörde fullständigt upp mitt inre Jenny när du berättade om Krilles vånda över ringinköp och hundratals alternativ och slutsatsen som blev jag… Vilken ynnest.
Tack!
Nu mitt hjärta ska vi kolla stenar, skissa fattningar och skapa den finaste kreation till den finaste av vänner.

I’m all in my dear!
Puss.

Nostalgitripp

Uncategorized | 7 Nov 2011
Jag är (sedan igår) lycklig ägare till Kieslowskis trilogi Trikoloren.
Favvofilmer sedan en tid i mitt liv då filmkvällar utgjordes av annat än hollywoodproduktioner med lyckliga slut och då fylligt rött vägde tyngre än lätt Chablis.
Den blå, den vita och den röda filmen är tillbaka i min ägo.
Tre mästerverk som är galet vackra på ett smärtsamt sätt och som skildrar ödet. Just lovely… (och sjukt scary på samma gång)
Dessa skall njutas till, gråtas till, drickas rödvin till och förundras över ännu en gång, tillsammans med Annika. Underbara, kloka Annika! Min vapendragare i vått och torrt. Hon som jag delar det mesta med. Hon som alltid finns där och som alltid förstår. Hon som säger det så bra. Hon som sist vi gav oss på galet en lättsam rulle (det var bara några veckor sedan skall tilläggas) stängde av efter fem minuter för att filmen störde vårt snack. Vårt viktiga. Vårt förtroliga. Och godiset…
Dubbel glädje över tre filmer down the memory lane. Har för mig att vi tyckte den blåa var den sorgligaste. Och det var innan vi själva fick barn… Kan tänka mig nu, med våra fantastiska små liv vid våra sidor, att den blå skär djupare än sist när den beskriver det obegripliga. Så vi ska ladda med näsdukar. Amarone. Och godis som inte knastrar… Och kanske, om vi pallar, så ser vi klart. Eller bryter efter tio och petar in den lättsamma, glada rullen från sist istället och skiter i att godiset knastrar och att vi inget hör… Såna är vi. När andan faller på.
/anna

All things happen for a reason

Uncategorized | 5 Nov 2011
Toka by anna anna bertilsonIbland händer det skumma saker.
Lite oväntade.
Sån’t som bara sker. Sån’t som inte var tänkt. All of a sudden. Out of the blue. Ett beslut. Ett möte. Eller något som inte blev av. Det drabbar och kanske blir kvar på något sätt, som ett minne. Ett starkt eller diffust. Något som stannar på ytan eller kryper sig in. Får fäste. Fastnar. Hittar sin egen plats eller lättar som ett moln. Och försvinner… Och ändå var det fint. På något sätt.

Och jag tror att det var tänkt så. Jag tror på ödet. Att things happen for a reason, även om det låter sjukt pretentiös.

Kanske vi dömer för hårt eller vågar för lite. Stänger en dörr eller lämnar den öppen. För länge. Och räds. Beslut. För tänk om det blev fel eller inte går att ångra. Tänk om det inte blir bra. Eller om vi glömmer varför eller hur det var. Jag vet inte… Så läste jag det här idag:

”Everything is ok
in the end,
if it’s not
then
it’s not
the end”

Och så tror jag att det är. Allt blir asbra till slut. Och livet. Det här. Nu. Det är hardcore. Helt sjukt bra. Och lite galet om vi vågar. Eller (citerar Robyn ) ”This is hardcore, I’m indestructible”. Japp. Så sant. Så jag har skrivit det på ett bh-smycke. Bara för att påminna mig.
/anna

Pannkakor…

toka by anna anna bertilsonJag har två sjukt fina döttrar. Tova och Kajsa.
Toka.
Mina Tokor. Asfina Tokor. Sannolikt de finaste tokorna i världen.
De sover nu men idag, när båda var hemma från skolan pga halsont och tvivelaktig feber så var det inte på något sätt tyst och lugnt och stillsamt. Knappt spår av förhöjd kroppstemperatur och inte heller överdrivna problem att inta bullar och te. Men nu ikväll, innan sömnen på riktigt tog över så gjorde sig bådas förkylningar plötsligt rysligt påminda. Jag vet inte jag… men kanske att dagens mys och förnimmelser om morgondagens dito förstärkte känslan av plötsligt sjukdomstillstånd. Eller kanske var det pannkakorna…

För vi har stekt pannkakor ikväll. Kanske inget att jubla över i normala familjer men hos oss tre, där modern i fråga skyr köket som elden och där barnen tycker att hemlagat är mer exotiskt än restaurang var detta en milestone av stora mått.

Vi gjorde mussepiggpannkisar och alldeles runda fina lagomt bruna pannkakor som vi samlade på hög. Kajsa utbrast stolt (och med eftertryck skall tilläggas) ”Bravo mamma, du kan ju laga pannkakor” och sen… ”Tova, Tova… skynda dig och kom mamma har faktiskt gjort pannkakor, på riktigt” (tidigare försök har resulterat i alla möjliga fadäser och inhopp från grannar så det var nog ingen som riktigt hoppats).

Och sen åt vi. Och njöt. Och tänkte att de vi inte äter upp ikväll får bli kalla till lunch imorgon. Och det var nog där det sprack. Det var nog då de insåg att det fanns hopp om hemmamys ännu en dag. Örontermometern får avgöra. Annars blir det pannkisar till frulle för kidsen och äggmacka och latte på underbara Mellqvist för urmodern…

Hon som vann striden mot stekpannan.
Hon som toklevererade 100% hemlagat.
Hon som nu sitter här tokstolt över sina tokor och nyvunna kökskonster… anna är nöjd!
Sov gott!
 
 

Lanseringen

Uncategorized | 3 Okt 2011
Lanseringen. Fredagen den 30 september på Doktor Glas…
Vilken kväll! Vilken underbart ljuvlig kväll.

Tack alla ni som kom och minglade med mig. Eller försökte mingla med mig. Misstänker att jag var ungefär lika flyktig som en ballong i min iver att hinna kramas med alla. Hela kvällen var som en enda stor vitamininjektion och jag tänker leva kvar i ruset länge. Aslänge.
 
Emma och Keni på Addfood – tack, tack, tack! Ni är så galet bra. Bäst! Så fint det blev och vad gott det smakade. O så galet bra ni styrt upp.
O Jessica på Sober Design – shit vad snyggt det blev i montrarna.
O Mattias på Camitz Vodka - som levererat supersmarrig Camitz Sparkling Vodka till våra Cosmopolitans vars receptet finns på deras sajt.

Jag ville inte sälja någonting på plats under kvällen av rädsla för att ersätta den sprudlande stämningen och energin med kommers. Hoppas ni som var där förstod och förstår…
O ni som inte var där… kolla in montrarna och armbandet Stay with me ur kollektionen Wash Separately nedan!
 
Kram/anna