Oj då…

Plötsligt gick det en månad, eller två, och bloggen ekar ödsligt tom.
Attans svårt att få rutin i det här.
Det har iofs varit rysligt lugnt på smidesfronten på sistone, så kanske rätt naturligt med uteblivet bloggande.
Jag tänker det har ju trots allt inte funnits så mycket att skriva om på ett tag…
Fast om jag rannsakar mig själv så har jag ju egentligen mest skrivit om allt annat än silversmidandet tidigare och därmed blev min ursäkt en ganska risig efterkonstruktion som landade med magplask. Varsågoda! Bjuder på det och bättring utlovas. Eller försök till bättring åtminstone.

Nu har jag i alla fall någonting att skriva om, någonting som jag dessutom är vansinnigt stolt över och någonting som gör det lättare att komma över den där initala ”kom-igång-och-skriv-spärren” som tornar upp sig likt en mur och verkar smått oöverstiglig. 
Jag har blivit kontaktad av en välgörenhetsorganisation som heter One More Smile och kommer i dagarna att lansera ett par av mina smycken till försäljning på deras webbplats!
One More Smile är en insamlingsstiftelse som syftar till att hjälpa utsatta barn på barnhem runt om i världen till en bra start i livet. Stiftelsen har samlat ihop ett gäng starka varumärken (typ Frank Dandy, Urban Ears etc) som säljer utvalda produkter i en gemensam satsning där 20-50% priset på produkterna som säljs går till att skaffa kläder och andra nödvändigheter till utsatta barn. Det som attraherar mig sjukt mycket är att artiklarna som skänks till barnen produceras lokalt och gynnar den lokala arbetsmarknaden istället för att skeppas över halva jordklotet, så jag bidrar, av hela mitt hjärta lagom till alla hjärtans dag…

Håll koll. Två silverhjärtan av ren och solid kärlek kommer att finnas till försäljning på sajten.

 

 

Emma min Emma

Anna bloggen | 17 Nov 2011
Emma

I förra veckan var jag i Amsterdam (en av mina kunder huserar där) och den här gången hade jag sällskap av Emma.

Finaste Emma. Som hängde med bara så där, bara på uppstuds, bara för att hon ville och hade en idé om en möjlighet. Eller flera förresten. Och kontakter och planer. För sån är hon min älskade Emma. Hon är en sann entreprenör. Och hon gör. Jag hade inte riktigt tid. Men Emma hade. Och kvällen var vigt åt våra planer. Och Amsterdam inspirerar. På olika sätt. Och våra resor är galna.
Vår histora började på en buss norrut för mer än 20 år sedan. Det i sig låter ju helt galet. Vi är ju knappt tjugo, åtminstone mentalt. Intellektuellt kanske närmare 70 och fysiskt runt 35 men den mentala åldern är i sitt bästa skick, 20-isch sådär, har alltid varit och kommer alltid förbli… Två fabulösa kvinnor i våra bästa dar. Då yngre, nu mognare. Förhoppningsvis…
Till en varsin kille i en varsin stad var vi på väg.
Båda ynglingarna skulle bli dumpade har jag för mig. Och av en slump, satt vi, två nyfikna, nyblivna grannar invid varandra och fann varandra.
Det var inte alls tänkt så från början utan det bara råkade bli. Och nu är vi. I vått och torrt. Kompisar forever och sedan en vecka tillbaka kompanjoner. För Emma ska driva Toka, det passar sig bra, hon är tokig som jag och det är en förutsättning förstås. Så jag ska kreera och Emma operera. Asbra fördelning för det senare hinns inte med och det första är min passion.
Ett litet företag håller på att ta form. I all sin enkelhet. Emma och jag, Linda och Annika. Så får det bli. För jag har lärt mig om mig själv och att jaget är tristare än laget. Och nu har vi ett lag, kanske det grymmaste laget i sitt slag. Och en annan galen resa har börjat.
Puss

Illusion av en illustration…

I dag hade vi ledningsgruppsmöte på jobbet. På mitt vanliga jobb, det eminenta konsultbolag där jag tillbringar merparten av min vakna tid. Där jag jobbar med människor. Galet duktiga människor. Som gör. Som ger. Som är.
En plats där jag inspireras, influeras, utvecklas och utmanas.
Det som är en kreativ tankesmedja av helt annan karaktär än den brutalt häftiga illusion med rosa skimmer, lite smuts i kanterna och klingande hammarslag som utgör min borg under ett par nattpass varannan vecka för kontemplation och kreering och som går under benämningen silversmedjan. Där trivs jag också, men på ett annat sätt… där njuter jag av ensamheten och hammarslagen.

På mötet i tankesmedjan ( aka jobbet) jag refererar till ovan fick vi idag ett nytt marknadsföringsmaterial tillhanda. Ett helt fantastiskt sådant. Illustrationer. Små sirliga skapelser som vittnar om förflyttning, som skapar utrymme för fantasi och för egna tolkningar. Som tar oss med på en resa. Jag älskar illustrationer. Min underbara syster har gjort flera, den finaste på mina barn med ett magiskt uttryck…
Så tänker jag om mina smycken. Att de ska vara just det. Små skapelser med budskap att bära som kan ta oss långt. Prick dit vi vill. Till månen och tillbaka eller bara ett steg fram på en scen om det var målet, men där förflyttningen är det viktiga. Resan. Och uttrycket. Attityden och inställningen. Inställningen att allt är möjligt, och att bäraren är möjliggöraren. Så det är orden och meningen som gör det. Även om det inte är så mycket. Kanske bara en spegling av en själ.
I fredags var det sex bärare som alla bar Toka. Sex vackra själar. Fem underbara vänner.
Sov gott!
toka by anna emma och erika

Erika och Emma - "hardcore" & "fancy my bra"

toka by anna frida

Frida - "stay with me" & "hardcore"

toka by anna gia

Gia - "my precious"

toka by anna anna bertilson

Frida, Erika, Em, Jag, Linda

En snäcka till en Snäcka…

toka by anna jenny lindhMin underbara Jenny Lindh ska gifta sig!
Äntligen!
Efter 20 år.
Efter 2 barn.
Efter 3 förlovningar (med samma krille)
Efter galet många om, och men och kanske… och ”har det inte skett tidigare så kanske det inte blir av…”
Men nu. Nu blir det av. På rikt. Bara sådär.
I förra veckan i Thailand, på en strand friades det. Blommor var där visst och avskilt har jag hört, sagolikt vackert och bara de lyckliga tu, kidsen förstås och en snäcka som ring.
En snäcka till en snäcka. Såklart!
Tänk så fint och så fullständigt självklart…
Självklart för oss runtomkring, vi som har väntat (och längtat lite ska jag ärligt erkänna…),  för vi har ju fattat att det skulle ske så småningom även om du har tvekat min vän.

Och jag … Jag är stolt, hedrad och så sjukt lycklig. För jag har fått den finaste, mest ärofyllda och (inte alls prestationskrävande) uppgiften att designa och tillverka ringen. The ring! Och vilken jäkla ring sen. Du rörde fullständigt upp mitt inre Jenny när du berättade om Krilles vånda över ringinköp och hundratals alternativ och slutsatsen som blev jag… Vilken ynnest.
Tack!
Nu mitt hjärta ska vi kolla stenar, skissa fattningar och skapa den finaste kreation till den finaste av vänner.

I’m all in my dear!
Puss.

Pannkakor…

toka by anna anna bertilsonJag har två sjukt fina döttrar. Tova och Kajsa.
Toka.
Mina Tokor. Asfina Tokor. Sannolikt de finaste tokorna i världen.
De sover nu men idag, när båda var hemma från skolan pga halsont och tvivelaktig feber så var det inte på något sätt tyst och lugnt och stillsamt. Knappt spår av förhöjd kroppstemperatur och inte heller överdrivna problem att inta bullar och te. Men nu ikväll, innan sömnen på riktigt tog över så gjorde sig bådas förkylningar plötsligt rysligt påminda. Jag vet inte jag… men kanske att dagens mys och förnimmelser om morgondagens dito förstärkte känslan av plötsligt sjukdomstillstånd. Eller kanske var det pannkakorna…

För vi har stekt pannkakor ikväll. Kanske inget att jubla över i normala familjer men hos oss tre, där modern i fråga skyr köket som elden och där barnen tycker att hemlagat är mer exotiskt än restaurang var detta en milestone av stora mått.

Vi gjorde mussepiggpannkisar och alldeles runda fina lagomt bruna pannkakor som vi samlade på hög. Kajsa utbrast stolt (och med eftertryck skall tilläggas) ”Bravo mamma, du kan ju laga pannkakor” och sen… ”Tova, Tova… skynda dig och kom mamma har faktiskt gjort pannkakor, på riktigt” (tidigare försök har resulterat i alla möjliga fadäser och inhopp från grannar så det var nog ingen som riktigt hoppats).

Och sen åt vi. Och njöt. Och tänkte att de vi inte äter upp ikväll får bli kalla till lunch imorgon. Och det var nog där det sprack. Det var nog då de insåg att det fanns hopp om hemmamys ännu en dag. Örontermometern får avgöra. Annars blir det pannkisar till frulle för kidsen och äggmacka och latte på underbara Mellqvist för urmodern…

Hon som vann striden mot stekpannan.
Hon som toklevererade 100% hemlagat.
Hon som nu sitter här tokstolt över sina tokor och nyvunna kökskonster… anna är nöjd!
Sov gott!
 
 

Det häringa bloggandet…

Anna bloggen | 19 Okt 2011

Det här med att blogga föll sig kanske inte riktigt lika naturligt som jag tänkt mig. Känns liksom lite skumt att skriva utan att veta om någon läser mina ord. Jag gör ju smycken och jobbar med affärskonsulting. That’s it. Powerpoints och excel är mer min melodi. Och veckomejl till underbara medarbetare. Ok…handen på hjärtat. Mina veckomejl kommer kanske inte helt regelbundet varje fredag men ändå… det är tanken som räknas och som jag tänker…

Jag skriver alltså varken prosa eller dikter, eller följer någon debatt där jag nogsamt väger mina ord, inte heller har jag någon riktig livserfarenhet att dela med mig av annat än lite hjärta och smärta och vardagsmystik. Så dear friends… detta kan resultera i precis vad som helst. Mina tankar rätt och slätt. Jag ska banne mig give it a try! Stay with  me.

 Och nu beundrar jag bloggare som Vimmelmamman som varje dag fyller sin ”spalt” så otroligt lättsamt och ändå så galet tänkvärt. Allt i ett liksom. Eller extra allt. Jag har ärligt talat inte följt någon bloggare förut (jo en, eller två förresten, men det kommer jag till lite senare) innan jag av en händelse blev uppringd av Lotta Grey (Vimmelmamman) som uppenbarligen är en fantastisk bloggare och då skulle göra ett reportage om en av mina bästa väninnor vars son varit svårt sjuk. Nu är jag fast. Helt fast. Läser hennes rader varje dag och förundras över hennes kamp och styrka. Och sån’t inspirerar mig. Så nu ska jag göra ett vimmelsmycke. Nåt man har för att vingla, mingla och vimla med. Nåt att prata om och fästa blicken vid. Eller bara stå stadigt. Jordad. Stark. Asbra. Tack fina Lotta för inspiration.

Den andre bloggaren… min fina vän Ari Riabacke aka Beslutsdoktorn är den enda blogg jag verkligen följt sedan rätt så länge. Jädrar vilken kille! Vilken virtuos. Vilken inspiratör. Men honom går det liksom inte riktigt att relatera till. Han är ju tokproffs. En sjukt bra föreläsare som fyller salar och rum med mening. Ibland händer det ju att man möter människor som berör, som man fastnar vid, som klister, och han är en sån. En klisterkille. Och idag bloggade han om mina smycken. Om mig! Jag är tårögd! Vilken hymn!  Underbara Ari – Tack!

Och Tove Lifvendahl… Jag skrattar, gråter, eller båda och reflekterar och fylls av nya perspektiv och klokheter varje gång jag läser hennes blogg. Otroligt vad den kvinnan förmår. Hon är dessutom en fantastisk förebild som ledare och entreprenör och författare. Läs hennes böcker om entreprenörskap och människor som gör… det gjorde jag.

/anna

Armbandet Stay With Me med texten "Cute is not the same as quiet"

Välkommen!

Anna bloggen | 26 Sep 2011

En fullständigt superhärlig sajt har tagit form! Tusen Tack Sudd&Lee Creative för design! Än så länge har inte världsmånga smycken fått utrymme här men med tiden kommer det att fyllas på och tills det har skett får ni låta er inspireras av de alster jag publicerat. Allt går att beställa precis som de är eller varianter av. Fotografier står Sudd&Lee för. Och modellerna är mina nära…
I samband med realeasen av min sajt kommer jag att lansera en kollektion nya smycken som jag kallat ”Wash separately”.