Because I have to

Uncategorized | 6 Apr 2012 | No Comments

Vad är det som gör det så mysigt med favvohak?
Mellqvist på Rörstrandsgatan är mitt absoluta place med den bästa latten, underbaraste personalen, vansinnigt trivsamma stämningen och de trevligaste gästerna. För att inte tala om äggmackorna och musiken… Pure love!
När det är för mycket brus på kontoret och viktiga viktigheter måste avhandlas så åker jag dit och njuter för en stund.
Oftast själv. Ibland med sällskap. Alltid med minnen.
Jag är där typ varje dag och jag har hängt där i åratal. Med ett upphåll. Under en tid i höstas.
För att jag måste. För att jag ville men inte vågade…
Absolut inte pga kaffet, personalen eller mackorna.

Mitt andra favvocafé är Mezzo i Råsunda, där jag bodde för en tid…
Och dit gick vi, min finaste Marie och jag.
Vi var alltid där. Latte och avocadomacka. Stora frågor eller tapetval.
Ute i solen om det var vackert och inomhus när regnet stod som spön och lekparken inte lockade.
Då var vi alltid där. Nu är vi där för sällan.
Och Mezzo är sig likt.
Men Marie och jag har vuxit. På olika sätt av olika skäl och vi bär våra minnen.
Marie är den kloka. Den som verkar bära tusen år i sitt sinne.
Den som drabbats kanske för att hon är den enda med rimlig chans att klara det.
Marie är min hjältinna, min stora förebild och min närmaste väninna. Hon är en urkraft. En aldrig sinande källa av liv. Hon har gått igenom bland det svåraste men aldrig tvekat. Hon har stått rakt och svajat ibland, till och med skakat som ett asplöv av sorg och rädsla. Mot alla odds och mot alla tvivel. Och hon har klarat det. För att hon måste.
Och Oscar, hennes lille krigare, han som nästan slets bort, han som överbevisade oss alla, han som kommer fortsätta få oss att häpna och le, han som berör oss så djupt med sitt leende. Han har ärvt sin mammas styrka och kraft. Och han kommer klara sig. För alltid. För att han måste.

Idag var jag ute och prommenixade i krokarna där vi bodde från början. I Umeå. Där Marie, Terese, Sara, Frida och jag en gång fann och fäste oss vid varann. 
Precis som en bro och ett brofäste. Olika delar som kompletterar och bär upp.
Och vi håller ihop i ur och skur, i med och motvind. Friends forever. Fabulous five. 

Så plötsligt under en bro, nära Berghem, på ett fäste fann jag det skrivet…
Because I have to.
Och så är det.

Till Anna, Terese och Annika…

Uncategorized | 16 Mar 2012 | No Comments

Toka by anna - Anna Bertilson, Anna Cassel, Terese Loon, Annika RinghVi har skrattat. Femton år. Sjukt mkt att ta igen. Vansinnigt mkt att avhandla på en helg.
Fyra vänner. Fyra liv som har fortsatt sin gilla gång. Fyra liv som på olika sätt vävts samman i konstellationer under åren som gått och parallellt vuxit sig starka och flätats ur och satts ihop…
En klok och tre galna. En rationell i förstånd, två helt utan ibland. Men alltigenom samförstånd.
Oavbrutet prat om stora frågor och små. Och livet.
Vi är så mycket mer och vi ler… Vi ler åt våra öden och våra val. Våra aktiva val. Våra vägskäl.
Vår rädsla och vårt mod.
Våra självgoda brister och allt det andra, resten, den totala samlingen av våra ödmjuka styrkor. Och vi tycker olika ibland, såklart, men vi har förmånen att kunna ventilera våra frågor och val och få en spridd flora av råd och förståelse just därför… och det är ju det som är det fina med att komplettera varann. Att fylla i och fylla ut.
Och jag upphör aldrig förvånas och glädjas över ynnesten och galenskapen i det som är mitt liv.
Allt det som får mig att le och våga. Och damn vad jag vågar! 
Annika, Terese och Anna -Tack för alla år, för helgen som var vår och för allt underbart som återstår!

Ni inspirerar mig!
Love you girls!

Jag tänker på Gerd…

Uncategorized | 5 Mar 2012 | No Comments
Min mormor. Min vackra mormor. Gerd.
Silvervitt hår och gnistrande ögon. Tre äpplen hög. 
94 år. Rent biologiskt skall tilläggas. För mentalt och fysiskt är hon inte i närheten. Barnens gammelmormor var hon kallad, för ett litet tag i alla fall, tills hon en dag sa ”Anna mitt hjärta, jag tycker vi skall sluta nia varandra nu, vi kallar mig Gerd i fortsättningen… Inte gammelmormor, för du ser gammelmormor får mig att verka så gammal…
Och så fick det bli. Nu är hon Gerd och vi niar inte längre.
Vackra smycken bär hon, om inte på sig så i handväskan eftersom bankfack inte är tillräckligt säkert.
Och jag vet hur jag och min syster trätt på oss ringar proppfulla av gnistrande stenar och ädla metaller och armband ståtliga som tiaror och med beundran i blicken beskådat oss själva i spegeln.
Detta lilla späda kraftpaket har energi som ett helt vindkraftverk och så länge jag kan minnas har hon trollbundit oss med dikter, sånger och berättelser.
Det sistnämnda kryddas och peppras.
Det första blir till ren magi.
Den finaste av Hjalmar Gullberg.  Kyssande Vind. Jag kan den utan och innan.
Och aldrig någonsin så fullständigt galet sanslöst sann.
Och sann är hon min Gerd när hon med hela sitt väsen ger orden liv och vacker mening…
 
 

Damn I’m brilliant!

Uncategorized | 24 Feb 2012 | No Comments

typ så… eller fullständigt självklart så!

Jag tänker rätt ofta på alla glimrande, asbrutala och underbara människor jag har i min omgivning, totalt breathtaking i hela sina väsen.
Och jag tänker att jag är så sjukt lyckligt lottad som omges och inspireras av dessa. Och jag hoppas att de känner sig så. Brillianta. 
För så är det. De är brillianta.

Några är galna, helt fullständigt utan vett och sans men så vansinnigt genomäkta och kravlöst osminkade. Som råa och vackra oslipade diamanter med en udda touch och operfekt skönhet. Beautiful disasters…
Andra är oklanderligt slipade och med en glasklar renhet och med helt utsökt infattning. Paketering. Total perfektion. Just the way they are…

Och jag tänker att det som är äkta är. For real. Forever. Oavsett form och fattning.
Så varför inte unna sig själv ett bevis på sin skärpa och glans.
Jag har gjort ett bh-smycke med en infattad brilliant i stället för ordet.
Så man läser det… Damn I’m brilliant!

På mig idag. Infattad slipad oregerlig briljans!

Toka by anna - Damn I'm brilliant -fancy - bh-smycke