Oj då…

Anna bloggen, Uncategorized | 5 Feb 2012 | No Comments

Plötsligt gick det en månad, eller två, och bloggen ekar ödsligt tom.
Attans svårt att få rutin i det här.
Det har iofs varit rysligt lugnt på smidesfronten på sistone, så kanske rätt naturligt med uteblivet bloggande.
Jag tänker det har ju trots allt inte funnits så mycket att skriva om på ett tag…
Fast om jag rannsakar mig själv så har jag ju egentligen mest skrivit om allt annat än silversmidandet tidigare och därmed blev min ursäkt en ganska risig efterkonstruktion som landade med magplask. Varsågoda! Bjuder på det och bättring utlovas. Eller försök till bättring åtminstone.

Nu har jag i alla fall någonting att skriva om, någonting som jag dessutom är vansinnigt stolt över och någonting som gör det lättare att komma över den där initala ”kom-igång-och-skriv-spärren” som tornar upp sig likt en mur och verkar smått oöverstiglig. 
Jag har blivit kontaktad av en välgörenhetsorganisation som heter One More Smile och kommer i dagarna att lansera ett par av mina smycken till försäljning på deras webbplats!
One More Smile är en insamlingsstiftelse som syftar till att hjälpa utsatta barn på barnhem runt om i världen till en bra start i livet. Stiftelsen har samlat ihop ett gäng starka varumärken (typ Frank Dandy, Urban Ears etc) som säljer utvalda produkter i en gemensam satsning där 20-50% priset på produkterna som säljs går till att skaffa kläder och andra nödvändigheter till utsatta barn. Det som attraherar mig sjukt mycket är att artiklarna som skänks till barnen produceras lokalt och gynnar den lokala arbetsmarknaden istället för att skeppas över halva jordklotet, så jag bidrar, av hela mitt hjärta lagom till alla hjärtans dag…

Håll koll. Två silverhjärtan av ren och solid kärlek kommer att finnas till försäljning på sajten.

 

 

Ett naturligt skär…

Uncategorized | 3 Dec 2011 | No Comments
”Du har ett naturligt skär…”
…prick så sa han min chef, när vi snackades vid häromdagen. Ett naturligt skär, en på hundra…
Vi hade ett one-2-one-möte i veckan, jag och VD’n för det konsultbolag jag jobbar på och vi diskuterade en hel massa väsentligheter och viktigheter relaterade till vårt arbete och någonstans, mitt i så kom vi in på skidåkning.
Min chef är en fenomenal skidåkare och en briljant analytiker och att få ett utlåtande med dessa ordalag från honom är stort. På riktigt. Rätt stort faktiskt. Så nu ler jag med hela ansiktet, och tänker, kan man skära naturligt i snö så borde det funka på det mesta… Så idag har jag skurit ut ett pepparkakshus och klistrat ihop med socker. Det funkade. En vägg brast (läs trillade ner i sockerklegget och stendog) men eftersom husets utformning var mer av karaktären Muminhus än traditionellt ”En och en halvplanskåk med snickarglädje” så gjorde det ingenting. Från hexagon till pentagon på ett litet kick. Ett högkvarter för skumma tomtar att husera i runt jul. En borg. En fästning… Jag skar ut fönster också och dörrar och imorgon skall skapelsen smyckas ut, med godis och kristyr. Barnen tror att det är deras uppgift att pynta men jag överväger starkt att finta dem. För dekorationen är det roligaste så det kommer att bli strid på kniven om vem som får pynta vad och var. Fem sidor, två barn och en mamma… Må bäste dekoratör vinna.
Sov gott!

All tid. Alltid.

Uncategorized | 20 Nov 2011 | No Comments

Jag visste inte att tiden kunde skena, men nu vet jag.
Veckor som rusar fortare än Bolt och tiden som inte stannar.
Sån’t som skulle hinnas men inte hunnits och tiden som inte tagits till vara utan snarare tagits för given.
Imorgon är det måndag.
Udda måndag. Udda. Odd. Konstig nu och för alltid. All tid som bara går. Och sen en vecka till jämn.
Vissa saker går aldrig att vänja sig vid tror jag. De går liksom inte att springa ifrån. De hänger med. Vad märkligt det är.
För jag är en sån som springer. Fort.
Ibland för att det är lättast. Oftast för att det är kul. För att få plats med så mycket som möjligt. För att det är jag…
I alla fall så springer jag. Och ibland missar jag målet. Lite så.
Det kan liksom stå där utan att göra sig påmint och då är det lätt att passera. Förbi. För fort.
Och ändå är jag inte Bolt, så tiden ligger steget före. Även om jag springer och kanske missar något på vägen.
Så jag tänker så här… det är lika bra att njuta av de missade målen och trålen som inte fångar tid men istället fångar tillfällen i sitt finmaskiga nät.
Och idag var en sån dag. Idag njöt jag av en sällsamt intensiv och mysig stund med min vackra äldsta dotter på café. Vårt favvohak. Mellqvist. Bara hon och jag. En latte och en kopp choklad. Och tiden stod nästan stilla för en stund…

Emma min Emma

Anna bloggen | 17 Nov 2011 | No Comments
Emma

I förra veckan var jag i Amsterdam (en av mina kunder huserar där) och den här gången hade jag sällskap av Emma.

Finaste Emma. Som hängde med bara så där, bara på uppstuds, bara för att hon ville och hade en idé om en möjlighet. Eller flera förresten. Och kontakter och planer. För sån är hon min älskade Emma. Hon är en sann entreprenör. Och hon gör. Jag hade inte riktigt tid. Men Emma hade. Och kvällen var vigt åt våra planer. Och Amsterdam inspirerar. På olika sätt. Och våra resor är galna.
Vår histora började på en buss norrut för mer än 20 år sedan. Det i sig låter ju helt galet. Vi är ju knappt tjugo, åtminstone mentalt. Intellektuellt kanske närmare 70 och fysiskt runt 35 men den mentala åldern är i sitt bästa skick, 20-isch sådär, har alltid varit och kommer alltid förbli… Två fabulösa kvinnor i våra bästa dar. Då yngre, nu mognare. Förhoppningsvis…
Till en varsin kille i en varsin stad var vi på väg.
Båda ynglingarna skulle bli dumpade har jag för mig. Och av en slump, satt vi, två nyfikna, nyblivna grannar invid varandra och fann varandra.
Det var inte alls tänkt så från början utan det bara råkade bli. Och nu är vi. I vått och torrt. Kompisar forever och sedan en vecka tillbaka kompanjoner. För Emma ska driva Toka, det passar sig bra, hon är tokig som jag och det är en förutsättning förstås. Så jag ska kreera och Emma operera. Asbra fördelning för det senare hinns inte med och det första är min passion.
Ett litet företag håller på att ta form. I all sin enkelhet. Emma och jag, Linda och Annika. Så får det bli. För jag har lärt mig om mig själv och att jaget är tristare än laget. Och nu har vi ett lag, kanske det grymmaste laget i sitt slag. Och en annan galen resa har börjat.
Puss