Jag visste inte att tiden kunde skena, men nu vet jag.Veckor som rusar fortare än Bolt och tiden som inte stannar.Sån't som skulle hinnas men inte hunnits och tiden som inte tagits till vara utan snarare tagits för given.Imorgon är det måndag.Udda måndag. Udda. Odd. Konstig nu och för alltid. All tid som bara går. Och sen en vecka till jämn.Vissa saker går aldrig att vänja sig vid tror jag. De går liksom inte att springa ifrån. De hänger med. Vad märkligt det är.För jag är en sån som springer. Fort.Ibland för att det är lättast. Oftast för att det är kul. För att få plats med så mycket som möjligt. För att det är jag...I alla fall så springer jag. Och ibland missar jag målet. Lite så.Det kan liksom stå där utan att göra sig påmint och då är det lätt att passera. Förbi. För fort.Och ändå är jag inte Bolt, så tiden ligger steget före. Även om jag springer och kanske missar något på vägen.Så jag tänker så här... det är lika bra att njuta av de missade målen och trålen som inte fångar tid men istället fångar tillfällen i sitt finmaskiga nät.Och idag var en sån dag. Idag njöt jag av en sällsamt intensiv och mysig stund med min vackra äldsta dotter på café. Vårt favvohak. Mellqvist. Bara hon och jag. En latte och en kopp choklad. Och tiden stod nästan stilla för en stund...