Det häringa bloggandet...

Det här med att blogga föll sig kanske inte riktigt lika naturligt som jag tänkt mig. Känns liksom lite skumt att skriva utan att veta om någon läser mina ord. Jag gör ju smycken och jobbar med affärskonsulting. That's it. Powerpoints och excel är mer min melodi. Och veckomejl till underbara medarbetare. Ok...handen på hjärtat. Mina veckomejl kommer kanske inte helt regelbundet varje fredag men ändå... det är tanken som räknas och som jag tänker...Jag skriver alltså varken prosa eller dikter, eller följer någon debatt där jag nogsamt väger mina ord, inte heller har jag någon riktig livserfarenhet att dela med mig av annat än lite hjärta och smärta och vardagsmystik. Så dear friends... detta kan resultera i precis vad som helst. Mina tankar rätt och slätt. Jag ska banne mig give it a try! Stay with  me. Och nu beundrar jag bloggare som Vimmelmamman som varje dag fyller sin "spalt" så otroligt lättsamt och ändå så galet tänkvärt. Allt i ett liksom. Eller extra allt. Jag har ärligt talat inte följt någon bloggare förut (jo en, eller två förresten, men det kommer jag till lite senare) innan jag av en händelse blev uppringd av Lotta Grey (Vimmelmamman) som uppenbarligen är en fantastisk bloggare och då skulle göra ett reportage om en av mina bästa väninnor vars son varit svårt sjuk. Nu är jag fast. Helt fast. Läser hennes rader varje dag och förundras över hennes kamp och styrka. Och sån't inspirerar mig. Så nu ska jag göra ett vimmelsmycke. Nåt man har för att vingla, mingla och vimla med. Nåt att prata om och fästa blicken vid. Eller bara stå stadigt. Jordad. Stark. Asbra. Tack fina Lotta för inspiration.Den andre bloggaren... min fina vän Ari Riabacke aka Beslutsdoktorn är den enda blogg jag verkligen följt sedan rätt så länge. Jädrar vilken kille! Vilken virtuos. Vilken inspiratör. Men honom går det liksom inte riktigt att relatera till. Han är ju tokproffs. En sjukt bra föreläsare som fyller salar och rum med mening. Ibland händer det ju att man möter människor som berör, som man fastnar vid, som klister, och han är en sån. En klisterkille. Och idag bloggade han om mina smycken. Om mig! Jag är tårögd! Vilken hymn!  Underbara Ari - Tack!Och Tove Lifvendahl... Jag skrattar, gråter, eller båda och reflekterar och fylls av nya perspektiv och klokheter varje gång jag läser hennes blogg. Otroligt vad den kvinnan förmår. Hon är dessutom en fantastisk förebild som ledare och entreprenör och författare. Läs hennes böcker om entreprenörskap och människor som gör... det gjorde jag./anna