Nostalgitripp

Jag är (sedan igår) lycklig ägare till Kieslowskis trilogi Trikoloren.

Favvofilmer sedan en tid i mitt liv då filmkvällar utgjordes av annat än hollywoodproduktioner med lyckliga slut och då fylligt rött vägde tyngre än lätt Chablis.

Den blå, den vita och den röda filmen är tillbaka i min ägo.

Tre mästerverk som är galet vackra på ett smärtsamt sätt och som skildrar ödet. Just lovely... (och sjukt scary på samma gång)

Dessa skall njutas till, gråtas till, drickas rödvin till och förundras över ännu en gång, tillsammans med Annika. Underbara, kloka Annika! Min vapendragare i vått och torrt. Hon som jag delar det mesta med. Hon som alltid finns där och som alltid förstår. Hon som säger det så bra. Hon som sist vi gav oss på galet en lättsam rulle (det var bara några veckor sedan skall tilläggas) stängde av efter fem minuter för att filmen störde vårt snack. Vårt viktiga. Vårt förtroliga. Och godiset...

Dubbel glädje över tre filmer down the memory lane. Har för mig att vi tyckte den blåa var den sorgligaste. Och det var innan vi själva fick barn... Kan tänka mig nu, med våra fantastiska små liv vid våra sidor, att den blå skär djupare än sist när den beskriver det obegripliga. Så vi ska ladda med näsdukar. Amarone. Och godis som inte knastrar... Och kanske, om vi pallar, så ser vi klart. Eller bryter efter tio och petar in den lättsamma, glada rullen från sist istället och skiter i att godiset knastrar och att vi inget hör... Såna är vi. När andan faller på.

/anna