Jag tänker på Gerd...

Min mormor. Min vackra mormor. Gerd.

gerd

Silvervitt hår och gnistrande ögon. Tre äpplen hög. 94 år. Rent biologiskt skall tilläggas. För mentalt och fysiskt är hon inte i närheten. Barnens gammelmormor var hon kallad, för ett litet tag i alla fall, tills hon en dag sa:

“Anna mitt hjärta, jag tycker vi skall sluta nia varandra nu, vi kallar mig Gerd i fortsättningen... Inte gammelmormor, för du ser gammelmormor får mig att verka så gammal..."

Och så fick det bli. Nu är hon Gerd och vi niar inte längre.

Vackra smycken bär hon, om inte på sig så i handväskan eftersom bankfack inte är tillräckligt säkert.Och jag vet hur jag och min syster trätt på oss ringar proppfulla av gnistrande stenar och ädla metaller och armband ståtliga som tiaror och med beundran i blicken beskådat oss själva i spegeln.Detta lilla späda kraftpaket har energi som ett helt vindkraftverk och så länge jag kan minnas har hon trollbundit oss med dikter, sånger och berättelser.Det sistnämnda kryddas och peppras.Det första blir till ren magi.
Den finaste av Hjalmar Gullberg. Kyssande Vind. Jag kan den utan och innan.

Och aldrig någonsin så fullständigt galet sanslöst sann. Och sann är hon min Gerd när hon med hela sitt väsen ger orden liv och vacker mening...