Because I have to
Vad är det som gör det så mysigt med favvohak?
Mellqvist på Rörstrandsgatan är mitt absoluta place med den bästa latten, underbaraste personalen, vansinnigt trivsamma stämningen och de trevligaste gästerna. För att inte tala om äggmackorna och musiken... Pure love!
När det är för mycket brus på kontoret och viktiga viktigheter måste avhandlas så åker jag dit och njuter för en stund. Oftast själv. Ibland med sällskap. Alltid med minnen. Jag är där typ varje dag och jag har hängt där i åratal. Med ett upphåll. Under en tid i höstas. För att jag måste. För att jag ville men inte vågade...
Absolut inte pga kaffet, personalen eller mackorna.
Mitt andra favvocafé är Mezzo i Råsunda, där jag bodde för en tid... Och dit gick vi, min finaste Marie och jag. Vi var alltid där. Latte och avocadomacka. Stora frågor eller tapetval. Ute i solen om det var vackert och inomhus när regnet stod som spön och lekparken inte lockade. Då var vi alltid där. Nu är vi där för sällan. Och Mezzo är sig likt. Men Marie och jag har vuxit. På olika sätt av olika skäl och vi bär våra minnen. Marie är den kloka. Den som verkar bära tusen år i sitt sinne. Den som drabbats kanske för att hon är den enda med rimlig chans att klara det. Marie är min hjältinna, min stora förebild och min närmaste väninna. Hon är en urkraft. En aldrig sinande källa av liv. Hon har gått igenom bland det svåraste men aldrig tvekat. Hon har stått rakt och svajat ibland, till och med skakat som ett asplöv av sorg och rädsla. Mot alla odds och mot alla tvivel. Och hon har klarat det. För att hon måste. Och Oscar, hennes lille krigare, han som nästan slets bort, han som överbevisade oss alla, han som kommer fortsätta få oss att häpna och le, han som berör oss så djupt med sitt leende. Han har ärvt sin mammas styrka och kraft. Och han kommer klara sig. För alltid. För att han måste.
Idag var jag ute och prommenixade i krokarna där vi bodde från början. I Umeå. Där Marie, Terese, Sara, Frida, Anna, Annika och jag en gång fann och fäste oss vid varann. Precis som en bro och ett brofäste. Olika delar som kompletterar och bär upp.Och vi håller ihop i ur och skur, i med och motvind. Friends forever. Så plötsligt under en bro, nära Berghem, på ett fäste fann jag det skrivet... Because I have to. Och så är det.
Because I have to…