Älskade ungar

Tänk om jag kunde ta er smärta. Tänk om jag kunde suga ut det där som värker och stör och injicera det rakt in i mig själv. Då skulle jag göra det. Varje dag i veckan. Varje minut av mitt liv. Varje sekund av evinnerligheten.

Jag skulle aldrig tveka. 

Jag skulle ta era hjärnspöken, skavda hjärtan, flisade självförtroenden och ömma leder. Jag skulle ta varenda cell som var skev o jag skulle bära allt om jag visste att er börda blev lättare, om jag visste att smärtan lyfte, att trycket lättade och att sikten blev klar för er. Jag önskar att det gick. Jag önskar att jag kunde göra något som stod i min makt för att ge er makt och o kontroll när ni känner er maktlösa. Jag önskar jag kunde förklara att livet är så mkt mer än det som känns viktigt när man är tonåring, att med åldern kommer perspektiv, att i ljuset spricker trollen och att spöken bara är spöken även om de satt sig i hjärnan för en stund och utger sig för att vara något annat. Jag skulle vilja vara trovärdig när jag säger att allt bli bra för det blir det. Men ett annat bra. Kanske till och med ett bättre bra med vunna självinsikter och nya erfarenheter.

Jag vet inte om det riktigt fastnar här och nu. Men jag säger det i alla fall och lovar er att jag alltid alltid finns här för er och att jag kommer gå intill er och fånga er om ni faller och rädda er från otyg.

Jag kan inte ta er smärta helt men jag kan hjälpa er att bära det som tynger och ge er verktyg för att hantera det som känns svårt och tungt. Jag kan puffa er framåt o uppåt o förklara att gränser är sånt ni sätter upp själva för riktiga limits finns inte för er. För ni klarar allt. Om ni inte tror mig idag så kommer ni inse att jag hade rätt när ni blickar bakåt imorgon. Jag kan inte skydda er mot allt ont men jag kan vara en klippa att luta er mot eller ta skydd bakom när vinden viner och småspik duggar ner.

Älskade ungar ❤️

Det var 2014 o de är likadana nu