Ord

Jag brukade skriva förut. Oändliga löpmeter av texter. Ostrukturerade ord.

Ibland som anteckningar, brev, dagböcker el mejl till mig själv o under en period i min blog. Bloggen är kvar och inläggen gamla.

Skrivandet har gått i vågor. Som mitt liv ungefär. Vågorna är höga, kraftfulla, virvlande och vrålande när stormen är densamma. När livet blåser en aning o det går sjö, då kommer orden. Eller så var det oftast o så trodde jag det skulle vara. Att det var höga vindstyrkor som krävdes för att texter skulle vävas ihop.

Så är det inte. Jag upprepar: så är det inte. Härmed tar jag kontroll över skrivandet och from nu ska vi mangla ord till en stilla havsbris, ett intakt hjärta och en relativt samlad kropp. Med betoning på relativt. För är man som jag är kommer kroppens alla delar inte alltid gå i takt. Hjärtat snubblar gärna över hjärnan och munnen låter sig ibland fintas (oftast i situationer kopplade till enorm upprördhet, massiv frustration eller extrem stress) o reagera istf att genomtänkt agera och i sammanhanget yppa något som kanske inte alls har någon egentlig verklighetsförankring utan bara kraschlandat i en känslostorm. O när det väl är sagt så tänker man: ”vad sa munnen nu?”

Men så är det iaf. Sån är jag, eller var. Mer var än är.

För det var värre förr.

Men ändå, nånstans djupt inne, är jag glad över just det. Att ärligheten tar över brusar ut.

O alldeles oavsett så är ord viktiga för mig. O finns nästan jämt på mina smycken o här o där på kroppen. ❤️